Trafikverket har en mångårig plan för spårbyten i landet. Den bygger på förväntad livslängd för varje avsnitt. Livslängden beror i sin tur främst på mängden trafik som går på sträckan och tyngden på den.
Trafikverket har känt till att den räls som valsades under åren 1976–1982 har tillverkningsfel och riskerar att drabbas av längsgående vertikalprickor. Denna räls slits ner snabbare än annan räls. Liksom på resten av järnvägsnätet kontrollerar vi regelbundet denna räls, för att vi ska kunna följa nedbrytningstakten. När vi upptäcker fel, åtgärdar vi dem (olika snabbt beroende på hur allvarliga felen är). Det som är trasigt lagas alltså, även om det inte blir något omfattande spårbyte.
Trafikverket ska använda skattemedlen så effektivt som möjligt. Ett spårbyte är mycket dyrt och ska utföras först när det blir för kostsamt att genom löpande underhåll åtgärda de fel som uppstår. Att byta räls för tidigt är inte effektivt, oavsett om just den rälsen bryts ned snabbare än andra eller inte. All räls på järnvägsnätet bryts ned, och måste så småningom bytas ut.
