Gångtrafiken i samhällsplaneringen

Att gå är det mest grundläggande transportsättet. Gångtrafiken bör fullt ut ses som ett färdsätt i den kommunala planeringen och bör jämställas med övriga färdsätt. Gångtrafik utgör cirka 20 procent av alla resor. Gånghastigheten brukar beräknas till 5–7 km/tim. Gångtrafik dominerar på korta avstånd och avtar vid två kilometer. Ungefär en tredjedel av alla bilresor är under fem kilometer enligt Trafikanalys Resvaneundersökning RES 2019–2020.

Trafikrum för gående

Bilfria områden, gårdsgator, stråk längs vatten med mera brukar gångtrafikanter uppleva som attraktiva. En tät stad ökar också förutsättningarna för att ta sig fram till fots. För att främja ett ökat gående bör den bebyggda miljön planeras så att dagliga målpunkter kan nås till fots.

Sänkta hastigheter stimulerar till att gå. I områden där många oskyddade trafikanter rör sig bör motortrafiken inte köra fortare än 30 km/tim. I tätbebyggda områden kan gång- och cykeltrafik integreras med biltrafik. Det förutsätter att bilarnas hastighet kan hållas under 30 km/tim. I övrigt bör gång- och cykeltrafik så långt som möjligt separeras från biltrafiken och från varandra. Det minskar antalet olyckor och skapar en tryggare trafikmiljö för både gående och cyklister. Andra åtgärder som stimulerar ett ökat gående är trygga och estetiskt tilltalande miljöer. Det bör också finnas goda möjligheter att sitta ner för vila och avkoppling. Gångvägar ska vara integrerade i bebyggelsen. De bör också vara gena och ska inte ge någon större omväg i förhållande till fågelvägen mellan start- och målpunkt.

Detaljplanering bidrar positivt

Detaljplanering kan bidra till att gångstråk blir mindre utsatta för dålig väderlek. Dalgångar blir till exempel ofta kalla och blåsiga när vinden blåser i dalgångens riktning. Gators riktning bör brytas då och då för att de inte ska bilda kanaler för starka vindar. Avskärmande byggnader och vegetation utgör också barriärer mot vinden. Regn- och vindskydd kan anläggas vid gångstråk inne i staden eller tätorten.

Att placera gångbanor friliggande i parker och liknande och skilja av dem från andra färdsätt kan leda till att färre människor rör sig i omgivningen. Det ökar den upplevda otrygghetskänslan. Det är därför viktigt att stadens gångvägar placeras så att de attraherar människor. Utöver den mänskliga närvaron i ett stadsrum påverkas trygghetskänslan av siktförhållanden och belysning. God överblickbarhet är viktig för att man inte ska bli överraskad av mötande och för att minska risken för att någon kan smyga sig på. Man kan öka trygghetskänslan genom att hålla efter vegetation, utforma gång- och cykeltunnlar väl, tänka på cykelbanans geometri och arbeta med belysning.

Säkerhet, drift och underhåll

Drift och underhåll av gångytor har inverkan på skadefallen bland fotgängare. Faktisk och upplevd säkerhet för fotgängare är av stor vikt för att öka andelen gående. Säkerheten ska vara hög både vid korsningspunkter och längs med sträckan. Fotgängare bör separeras helt från motortrafik längs biltrafikens huvudvägnät. I tätbebyggt område separeras fotgängare från motorfordon genom att det finns trottoar eller gångbana. Ju högre hastighet och trafikflöden, desto viktigare är det att separera. Där bilhastigheterna är 30 km/tim eller över, krävs dock att fotgängarna ges en separat gångbana för att kvaliteten ska blir god. Vare sig det är längs huvudvägnätet eller på ett lokalnät.

Genom att separera fotgängare från cyklister ökar tryggheten för de gående. Det ger också bättre framkomlighet för cyklisterna. Men trafiksäkerheten för de båda trafikantgrupperna höjs inte nämnvärt. Det är en liten andel av fotgängarnas respektive cyklisternas trafikskador som uppkommer vid kollisioner dem emellan.

Ett fungerande gångvägnät måste finnas i samband med byggande och underhållsåtgärder.

Folkhälsa och samhällsplanering hör ihop

Samhället behöver planeras så att det främjar ökad hälsa hos befolkningen. Det kan göras genom att underlätta förflyttningar till fots och med cykel med både bra infrastruktur och närhet. Cykling och gång har stor betydelse för folkhälsan. Dödligheten kan minska med 30 procent för den som är fysiskt aktiv genom att gå eller cykla minst en halvtimme per dag. Även kollektivtrafikresor har positiva hälsoeffekter eftersom förflyttningar med gång eller cykel ofta ingår som delresor.

För att främja en positiv utveckling av folkhälsan är det också viktigt att planera så att alla invånare har tillgång till rekreationsområden. Även i stora städer och om de saknar tillgång till bil.