Vägen och vattnet

Vägnätet ligger i stor utsträckning utmed sjöar och vattendrag. Många vägar går fortfarande på eller utmed de rullstensåsar som varit naturliga färdleder sedan urminnes tider. Dessa sand- och grusåsar fungerar samtidigt som viktiga reservoarer för dricksvatten. Vägarna korsar massor av bäckar och kan skära av vandringsvägar för fisk och djur som lever vid vattendrag.

Vatten och vägplanering
Dagvatten från trafiken
Salt, sandning och spolarvätska
Olyckor och läckage
Vandringshinder

Vatten och vägplanering

Vi måste väga in risken för påverkan på ytvatten och grundvatten när vi planerar för nya vägar eller bygger om gamla. Genom att identifiera och värdera konfliktpunkter kan vi hitta de sträckningar som ger minst påverkan och lägst risk.

De största hoten mot omgivande vattenmiljöer kommer från bilar som rullar på vägen – läckage från farligt gods eller från de stora bränsletankar som hänger under varje lastbil kan få förödande konsekvenser. Även gods som inte klassas som ”farligt gods” kan göra stor skada om det sprids vid en vattentäkt.

Där vägar passerar särskilt känsliga områden krävs skydd som kan begränsa skadorna vid en olycka. Men stora delar av vägnätet är gammalt och vägarna ligger där de ligger. Trafikverket prioriterar de känsligaste och mest skyddsvärda områdena utifrån faktorer som hur genomsläpplig marken är, mängden trafik och andelen trafik med hög riskfaktor.

Halkbekämpning vintertid har stor betydelse för att minska risken för förorening till följd av olyckor. Vägsaltet som Trafikverket använder vid halkbekämpning påverkar dock omgivande vatten och kan i vissa fall påverka enskilda brunnar.

Men också spill och andra föroreningar från trafiken, i form av avgaser och slitageprodukter, kan vara ett problem som måste hanteras i driften av vägarna. Varje gång vi gräver i marken påverkar vi naturen. Vi måste ta särskild hänsyn när vi hanterar bland annat asfaltrester, berg och jord för att hindra negativ påverkan på vatten.

Dagvatten från trafiken

Det vanliga dagvattnet från vägen innehåller en lång rad främmande ämnen. Dessa kommer från slitaget på vägbeläggning, bromsar och däck, från avgaser och från spill av bensin och diesel, bromsolja, smörjoljor, fett och rostskyddsmedel. Här finns tungmetaller som zink, kadmium och bly, samt kolväten (PAH).

Normalt fångas dessa främmande ämnen upp och läggs fast i vägslänter och diken. En del av dem bryts ned på plats eller späds ut till låga koncentrationer. Detta pågår under vägens hela livslängd, men miljöpåverkan gäller oftast bara själva vägområdet, där de främmande ämnena stannar. Jordmassor som flyttas vid dikesrensning eller omläggning av en väg måste dock tas om hand på rätt sätt om de innehåller förhöjda halter av främmande ämnen. Vid vägar med mycket stora trafikmängder kan det krävas särskilda reningsanläggningar för dagvatten. Sådana finns bland annat vid Essingeleden i Stockholm.

Salt, sandning och spolarvätska

Vintertid sprids stora mängder salt, sand och spolarvätska på vägarna. Som väghållare kan Trafikverket påverka hur mycket salt och sand som sprids. Vi strävar efter att använda så lite naturgrus som möjligt vid sandning, eftersom naturgrus är en ändlig resurs.

Vägsalt är vanligt koksalt – sådant som används i matlagning. Salt (natriumklorid) förekommer naturligt och är lättlösligt i vatten. Men lokalt kan det uppstå problem om koncentrationerna blir för höga. Dagvatten från vägområdet kan föra med sig kloridjoner till yt- eller grundvatten. I grundvatten kan förhöjda kloridhalter ge korrosion i pumpar, rör och värmepannor. Vattnet kan också få en fadd smak. I första hand är det vattentäkter i närheten av vägar som kan påverkas.

Vägsalt används för att bekämpa halka, och det gör stor nytta genom att minska antalet olyckor och därmed också risken för utsläpp av miljöfarliga ämnen. I dag används betydligt mindre mängder salt på vägarna än tidigare. Trafikverket räknar ut ett saltindex som beror på vädret. De senaste åren har saltanvändningen på de statliga vägarna legat på 200 000–230 000 ton per år, jämfört med 430 000 ton under toppåren under 1990-talet.

Olyckor och läckage

Risken för en olycka med farligt gods eller läckage av bränsle är ständigt närvarande utmed hela vägnätet. Man talar oftast om riskerna med farligt gods, det vill säga de frakter med farliga ämnen som går på vägarna, men även gods som inte klassificeras som ”farligt” kan medföra allvarliga skador på vattentäkter. En vanlig bränsletank under en lastbil kan rymma över 1 000 liter lättflytande dieselolja.

Det går aldrig att förutsäga när och var en olycka ska inträffa, men det går att beräkna var riskerna för en vägavkörning är störst och var utsläpp kan få allvarliga konsekvenser. En viktig faktor är markens genomsläpplighet, som varierar kraftigt mellan olika jordar. Materialet i en rullstensås kan ha upp till tio miljarder gånger högre genomsläpplighet än lerjord. Detta påverkar hur snabbt ett utsläpp av främmande ämnen sprider sig i marken, hur djupt eller långt det kan nå och vilka möjligheter vi har att lyckas med saneringsarbetet.

Genom risk- och känslighetsanalyser identifierar Trafikverket känsliga områden och konfliktpunkter, till exempel vattentäkter och platser där vägar med mycket trafik skär igenom åsar. Vid om- och nybyggnad tar vi självklart hänsyn till detta när vi väljer mellan olika tänkbara vägsträckningar. När det gäller åtgärder i det befintliga vägnätet finns det en prioritetsordning som utgår från skyddsvärdet.

Genom att styra undan trafik från känsliga områden och ha god beredskapsplanering går det att minska risken för olyckor och dämpa effekterna om det inträffar en olycka. Förstärkta räcken finns också på många känsliga vägavsnitt. Trafikverket bygger också skydd mot läckage för att minska spridning av olika ämnen. Det kan vara allt ifrån stora avrinningssystem med plastdukar, brunnar, dammar och avskiljare till enklare åtgärder som att lägga täta ytskikt. Många gånger går det att få till stånd bra lösningar med hjälp av naturliga ytskikt av jordmaterial med låg genomsläpplighet.

Vandringshinder

En väg passerar tusentals små och stora vattendrag. Hur vattnets passage under vägen är utformad har en avgörande betydelse för vattnets ekologi. Vägar skär ofta bäckar och vattendrag nära anslutningen mot sjöar.

En enda felaktigt lagd vägtrumma kan påverka ekosystemet om den skär av vandringsvägen till lekplatser för djur. Konsekvenserna kan bli betydande för fiskar och andra djur som lever i vatten, såsom grodor och uttrar. En liten bäck på en knapp meters bredd kan tjäna som lekplats för öringar på 2–3 kg. När grodor och uttrar inte kan följa sin naturliga väg längs med vattnet, tvingas de passera vägbanan där de körs ihjäl i stor omfattning.

Vi beräknar att 30–50 procent av alla vägtrummor ligger så att de utgör vandringshinder. Att öppna dessa vandringsvägar är ett av våra strategiska mål.