Gångfartsområden – samband mellan utformning, hastighet och andra effekter
Ambitionen med denna rapport har varit att undersöka hur gångfartsområden ska vara utformade för att hastigheterna och funktionen i övrigt ska fungera enligt regleringen.
Beskrivningen av projektet nedan är ett exempel på ett avslutat projekt som beviljats medel från Skyltfonden. Texten uppdateras därför inte. Datumet på sidan uppdateras däremot regelbundet.
Gångfartsområden, så kallad wohnerf, skapades från början i Holland som ett sätt att skapa fler friytor för vistelse i (befintliga) bostadsområden med tät stadsbebyggelse där det inte bedömdes finnas tillräckligt med vistelseytor. Genom att utforma gatorna för en låg hastighet kunde oskyddade trafikanter tillåtas att vistas över hela ytorna mellan husen. Biltrafik tilläts på de boendes/gåendes villkor. Förutom i bostadsområden har gångfartsområden blivit vanliga på stadsgator med handel och mycket gångtrafik men som saknar utrymme för breda gångbanor och/eller rena gågator inte är möjliga av någon anledning. Regleringen gångfartsområde används även på gator med relativt mycket bil- och/eller cykeltrafik.
Rapporten beskriver studier av åtta gator reglerade som gångfartsområde. På fyra av gatorna har, förutom trafikmätningar, beteendestudier och platsobservationer genomförts. Studien visar att det är svårt att utforma gator så att motorfordon framförs i gångfart, speciellt om tunga fordon behöver komma fram. En tydlig zonering minskar gångtrafikanternas nyttjande av hela gatans bredd och fordonsförarna förväntar sig en fri körbana, väjning mot fotgängare minskar och hastigheterna ökar generellt.
Ingen av bostadsgatorna har en så låg hastighet att de kan upplevas som tillräckligt trygga eller säkra för att, i enlighet med den ursprungliga wohnerf-ambitionen, inbjuda till vistelse eller lek. På de gator med handel som studerats i centrala områden har, förutom utformningen, både ett stort antal och en hög andel fotgängare betydelse för både väjningsbeteende och hastighet de tider som det är mest fotgängare på platsen. Övriga tider kan hastigheterna vara höga, vilket kan utgöra en risk speciellt om fotgängare förväntar sig låga hastigheter och är vana vid att nyttja hela gaturummet.
Behov av angöring och framkomlighet för tunga fordon påverkar utformningen och gör det svårare att få låga hastigheter. Med angöringsbehov längs ett gångfartsområde finns det även en risk för personskadeolyckor i samband med angöring, vilket bekräftas av studien.
Eftersom ingen av de studerade gatorna uppvisar tillräckligt låg hastighet oavsett trafiksituation kan studiens ambition att visa hur utformning och möblering kan se ut för att man ska nå gångfart inte uppfyllas. Studien visar dock att väjningsbeteendet mot fotgängare kan uppnås även vid något högre hastigheter, speciellt om antalet fotgängare är stort och dominerar gaturummet. Det blir också tydligt att den utformning som de studerade gatorna har inte räcker för att uppnå lagens krav på hastighet och att det behövs kraftfullare åtgärder för att klara det.
Rapporten är framtagen med ekonomiskt bidrag från Skyltfonden, Trafikverket. Ståndpunkter och slutsatser i rapporten reflekterar författaren och överensstämmer inte med nödvändighet med Trafikverkets ståndpunkter och slutsatser inom rapportens ämnesområde.
Kontakt: WSP Sverige AB, Karin Hassner, e-post karin.hassner@wsp.se
Trafikverkets beteckning: TRV 2017-94249 Gångfartsgator - Samband mellan utformning, hastighet och andra effekter.
Projektet slutrapporterades februari 2021.